tisdag, augusti 26, 2008
Högtidsstund 4/08
Yay! I brevlådan låg det nya numret av Språktidningen, denna den klaraste lysande stjärnan på varje språknörds inre natthimmel. Eh, ja. Attans intressant är den i alla fall. Anbefalles!
lördag, augusti 23, 2008
Kom in i matchen, Odenberg
Men snälla Mikael.
Inte nog med att du uppenbarligen inte förstår lagen som du försvarar, du har heller inte följt debatten som du försöker ge dig in i. Du kommer med trötta gamla argument som refuterades i juli - en evighet sen.
Jodå, Mikael. Vi har förstått syftet med lagen. Det är konsekvenserna vi talar om.
Suck. Jag orkar inte ens bli upprörd.
Inte nog med att du uppenbarligen inte förstår lagen som du försvarar, du har heller inte följt debatten som du försöker ge dig in i. Du kommer med trötta gamla argument som refuterades i juli - en evighet sen.
Jodå, Mikael. Vi har förstått syftet med lagen. Det är konsekvenserna vi talar om.
Suck. Jag orkar inte ens bli upprörd.
Pengarna tillbaka!
Fick just mail från SJ. Vi får hela biljettpriset tillbaka för odyssén hem från Abisko! (Inget besked om ersättning för uppresan än.)
Där var det i alla fall inget knussel. Bra.
Där var det i alla fall inget knussel. Bra.
Hemma!
Sådärja. Nu är vi officiellt inflyttade efter att ha haft inflyttningsfest för, tja, 30-35 vuxna och sisådär en gazillion barn.
Lunchen var Lisas rostbiff med citron och rostad svartpeppar, en potatissallad med tryffel och sparris, feta-och-soltorkad-tomat-paj och hustruns hembakta bröd. Och lite senare på eftermiddagen ett fika med ett berg av hustruns småkakor och så en ask baklava, bara för att det är så sällan man har ett bra tillfälle att äta baklava.
Alltihop var kaotiskt och stökigt på ett väldigt trevligt sätt. Tänk bullrig italiensk släktträff (eller kanske danskt gemyt?). Och fina och goda presenter fick vi också.
Vilka bra vänner vi har! Tack allihop!
Lunchen var Lisas rostbiff med citron och rostad svartpeppar, en potatissallad med tryffel och sparris, feta-och-soltorkad-tomat-paj och hustruns hembakta bröd. Och lite senare på eftermiddagen ett fika med ett berg av hustruns småkakor och så en ask baklava, bara för att det är så sällan man har ett bra tillfälle att äta baklava.
Alltihop var kaotiskt och stökigt på ett väldigt trevligt sätt. Tänk bullrig italiensk släktträff (eller kanske danskt gemyt?). Och fina och goda presenter fick vi också.
Vilka bra vänner vi har! Tack allihop!
fredag, augusti 22, 2008
Centerns striptease
En eggande glimt av Centerpartiets förslag, och sedan går ridån ner med oss i publiken flämtande efter mer.
Ansatsen är helt rätt; istället för att samla in all trafik och sedan försöka filtrera bort den kommunikation som sker mellan två svenskar - vilket är omöjligt att göra med någon som helst tillförlitlighet - så gör man ett alexanderhugg och skär bort all trafik som går till eller från svenska ändpunkter. Och det är faktiskt möjligt att göra med åtminstone halvhygglig precision. Det här är betydligt mer långtgående än att försöka identifiera inrikeskommunikationen; det här innebär att man slänger bort mycket stora delar av trafiken. Oscar Swartz har skrivit mer om det här.
Den första frågan som inställer sig är vem som ska göra den filtreringen - FRA eller operatörerna? Erik Hultin har förtydligat och säger att det är operatörerna som ska filtrera, och det är också helt rätt tänkt. Då har FRA överhuvudtaget inte fysisk tillgång till hela trafikströmmen, och ett av de stora problemen med lagen är rejält mildrat.
Men tyvärr så säger Staffan Danielsson, åtminstone enligt DN, att
Dessutom finns det fortfarande tekniska frågor som är obesvarade. Erik Hultin har sagt att det är trådägaren som ska göra filtreringen, något som inte är generellt möjligt med en rimlig arbetsinsats. Det är i ändpunktsutrustningen filtreringen måste göras, och den ägs ofta av någon annan än trådägaren. Jag har skrivit mer om det här problemet tidigare. Så, hur har man tänkt sig att lösa det här? Eller har man bara inte tänkt så långt än?
Ansatsen är helt rätt; istället för att samla in all trafik och sedan försöka filtrera bort den kommunikation som sker mellan två svenskar - vilket är omöjligt att göra med någon som helst tillförlitlighet - så gör man ett alexanderhugg och skär bort all trafik som går till eller från svenska ändpunkter. Och det är faktiskt möjligt att göra med åtminstone halvhygglig precision. Det här är betydligt mer långtgående än att försöka identifiera inrikeskommunikationen; det här innebär att man slänger bort mycket stora delar av trafiken. Oscar Swartz har skrivit mer om det här.
Den första frågan som inställer sig är vem som ska göra den filtreringen - FRA eller operatörerna? Erik Hultin har förtydligat och säger att det är operatörerna som ska filtrera, och det är också helt rätt tänkt. Då har FRA överhuvudtaget inte fysisk tillgång till hela trafikströmmen, och ett av de stora problemen med lagen är rejält mildrat.
Men tyvärr så säger Staffan Danielsson, åtminstone enligt DN, att
Kan man göra det på operatörsnivå? Min bedömning är att det är komplicerat, dyrt och krångligt.Och det låter ju inte så lovande. (Staffan, är du korrekt citerad här?) Har de kommit överens om ett förslag eller inte?
Dessutom finns det fortfarande tekniska frågor som är obesvarade. Erik Hultin har sagt att det är trådägaren som ska göra filtreringen, något som inte är generellt möjligt med en rimlig arbetsinsats. Det är i ändpunktsutrustningen filtreringen måste göras, och den ägs ofta av någon annan än trådägaren. Jag har skrivit mer om det här problemet tidigare. Så, hur har man tänkt sig att lösa det här? Eller har man bara inte tänkt så långt än?
onsdag, augusti 20, 2008
Det var inte vi - det var tjänstemännen
Thomas Bodström distanserar sig från FRA-lagen i en debattartikel i DN idag:
Under den socialdemokratiska regeringen arbetade tjänstemän på försvarsdepartementet på en lag om signalspaning, för att ge FRA tillgång till kabeltrafik. Men vi gjorde aldrig tjänstemännens förslag till vårt.Socialdemokraterna har alltså aldrig stått bakom förslaget; alltihop drevs av onda tjänstemän på försvarsdepartementet, om man ska tro Bodström. Det är naturligtvis en praktisk historieskrivning för socialdemokraterna, men den kanske ändå inte ligger så långt från sanningen. Vi har nämligen hört den förut.
söndag, augusti 17, 2008
Go east, young man
Nu har jag bokat biljetter till Taipei i oktober, med mycken svett och möda. Jag har den här något olyckliga tendensen att nörda in på allting jag gör, och flygresor är inget undantag. Det duger inte med den uppenbara förbindelsen med KLM från Linköping till Schipol och sedan direkt till Taipei - bekvämare och billigare än så vill jag ha det. Till slut bestämde jag mig för Thai via Bangkok istället. Det får duga. Jag har inte flugit Thai förut, men det ska vara ett schysst bolag, och jag har inte sett den nya flygplatsen i Bangkok.
Konferens i en veckas tid blir det, och jag kommer väl inte att ha så där hemskt mycket fritid, men jag ska åtminstone försöka
Det får räcka med alldeles vanlig stinky tofu.
Konferens i en veckas tid blir det, och jag kommer väl inte att ha så där hemskt mycket fritid, men jag ska åtminstone försöka
- Besöka Taipei 101
- Gå till Shilin Night Market
- Äta stinky tofu
Det får räcka med alldeles vanlig stinky tofu.
fredag, augusti 15, 2008
Elementärt, min käre Watson
De flesta av oss har sett den här pedagogiska bilden från stoppafralagen.nu:
Den illustrerar på ett utmärkt sätt det största problemet med den nuvarande FRA-lagen; att all gränsöverskridande trafik ska gå i kopia till FRA. Det talas mycket från lagförespråkarnas sida om att man måste göra en avvägning mellan den personliga integriteten och rikets säkerhetsintressen, och det håller jag villigt med om. Det finns omständigheter under vilka den personliga integriteten måste träda tillbaka. Naturligtvis är det så.
Men med den nuvarande FRA-lagen kränks integriteten hos all gränsöverskridande trafik. All vår mail, alla våra telefonsamtal, alla våra SMS och varje websida vi besöker, allt ska skickas i kopia till FRA så fort trafiken råkar korsa gränsen. Inkräktandet görs till norm, inte till undantag. Vad är det för slags avvägning?
Den nuvarande skrivningen av lagen är helt enkelt inte acceptabel.
Så vad gör vi istället? Helst ser jag att lagen slängs ut på öronen, att man börjar om, den här gången med sakkunnigt folk inblandat från början.
Men som ett tankeexperiment, vad är minimikravet för att lagen skulle gå att leva med? Om vi fortsätter tankegången i illustrationen ovan så är nästa logiska steg det här:
Det hjälper inte med ytterligare granskningar och utvärderingar av den automatiska filtreringen eller den manuella bearbetningen. Om huvudproblemet är att FRA har tillgång till hela trafikströmmen så måste det införas restriktioner på vilken trafik myndigheten har tillgång till. Det är enda sättet att göra reella förbättringar.
Man kan till exempel tänka sig att till varje spaningsinriktning knyta en viss begränsad mängd noder (IP-adresser, telefonnummer, etc) vars trafik får avlyssnas. FRA får därefter från operatören begära att få en kopia av trafiken till och från dessa noder, ungefär som det fungerar med den vanliga teleavlyssningen.
Jag är den förste att erkänna att det finns många problem med en sådan lösning. Jag är övertygad om att många motståndare till lagen skulle tycka att integritetsintrånget fortfarande är oacceptabelt stort, och FRA skulle förmodligen vara måttligt exalterade över att operatörerna får ta del av vilka noder som signalspaning bedrivs mot.
En teknisk konsekvens av den här lösningen är att fokus flyttas från de trådägande operatörerna till vad vi kan kalla trafikoperatörerna. Ofta är det nämligen inte ägaren av en fiberkabel som skickar signaler genom den, utan en trafikoperatör - exempelvis en Internetleverantör - som hyr kabeln i form av så kallad svartfiber. Den som hyr en svartfiber får helt enkelt två fiberändar att koppla in sin egen transmissionsutrustning på. Ägaren av fibern kan inte på något enkelt sätt komma åt innehållet i signalerna utan att veta hur trafikoperatören har konfigurerat sin utrustning, och kan följdaktligen inte heller göra något urval av trafiken. De kan leverera en kopia av hela den optiska signalen till FRA och låta FRA avkoda den, men de har inte praktisk möjlighet att skilja ut en delmängd av signalens innehåll. Det är det bara trafikoperatörerna som kan göra, och det är alltså de som måste leverera trafiken till FRA.
Det finns betydligt fler trafikoperatörer än trådägande operatörer, så det vore betydligt dyrare och krångligare för FRA att behöva gå till trafikoperatörerna för att få sina data. Men då ska man också minnas att poängen med den här konstruktionen ju faktiskt är att upprätta hinder för FRAs informationsinhämtning, så detta är inte nödvändigtvis en nackdel.
Det här är som sagt ett tankeexperiment. Jag är inte alls säker på att det går att klämma in så här fundamentala förändringar så sent i processen, ens om parterna kunde enas om att det är en acceptabel kompromiss.
Men, som sagt, om huvudproblemet är att FRA har tillgång till hela trafikströmmen så måste det införas restriktioner på vilken trafik myndigheten har tillgång till. Det är elementärt.
Den illustrerar på ett utmärkt sätt det största problemet med den nuvarande FRA-lagen; att all gränsöverskridande trafik ska gå i kopia till FRA. Det talas mycket från lagförespråkarnas sida om att man måste göra en avvägning mellan den personliga integriteten och rikets säkerhetsintressen, och det håller jag villigt med om. Det finns omständigheter under vilka den personliga integriteten måste träda tillbaka. Naturligtvis är det så.
Men med den nuvarande FRA-lagen kränks integriteten hos all gränsöverskridande trafik. All vår mail, alla våra telefonsamtal, alla våra SMS och varje websida vi besöker, allt ska skickas i kopia till FRA så fort trafiken råkar korsa gränsen. Inkräktandet görs till norm, inte till undantag. Vad är det för slags avvägning?
Den nuvarande skrivningen av lagen är helt enkelt inte acceptabel.
Så vad gör vi istället? Helst ser jag att lagen slängs ut på öronen, att man börjar om, den här gången med sakkunnigt folk inblandat från början.
Men som ett tankeexperiment, vad är minimikravet för att lagen skulle gå att leva med? Om vi fortsätter tankegången i illustrationen ovan så är nästa logiska steg det här:
Det hjälper inte med ytterligare granskningar och utvärderingar av den automatiska filtreringen eller den manuella bearbetningen. Om huvudproblemet är att FRA har tillgång till hela trafikströmmen så måste det införas restriktioner på vilken trafik myndigheten har tillgång till. Det är enda sättet att göra reella förbättringar.
Man kan till exempel tänka sig att till varje spaningsinriktning knyta en viss begränsad mängd noder (IP-adresser, telefonnummer, etc) vars trafik får avlyssnas. FRA får därefter från operatören begära att få en kopia av trafiken till och från dessa noder, ungefär som det fungerar med den vanliga teleavlyssningen.
Jag är den förste att erkänna att det finns många problem med en sådan lösning. Jag är övertygad om att många motståndare till lagen skulle tycka att integritetsintrånget fortfarande är oacceptabelt stort, och FRA skulle förmodligen vara måttligt exalterade över att operatörerna får ta del av vilka noder som signalspaning bedrivs mot.
En teknisk konsekvens av den här lösningen är att fokus flyttas från de trådägande operatörerna till vad vi kan kalla trafikoperatörerna. Ofta är det nämligen inte ägaren av en fiberkabel som skickar signaler genom den, utan en trafikoperatör - exempelvis en Internetleverantör - som hyr kabeln i form av så kallad svartfiber. Den som hyr en svartfiber får helt enkelt två fiberändar att koppla in sin egen transmissionsutrustning på. Ägaren av fibern kan inte på något enkelt sätt komma åt innehållet i signalerna utan att veta hur trafikoperatören har konfigurerat sin utrustning, och kan följdaktligen inte heller göra något urval av trafiken. De kan leverera en kopia av hela den optiska signalen till FRA och låta FRA avkoda den, men de har inte praktisk möjlighet att skilja ut en delmängd av signalens innehåll. Det är det bara trafikoperatörerna som kan göra, och det är alltså de som måste leverera trafiken till FRA.
Det finns betydligt fler trafikoperatörer än trådägande operatörer, så det vore betydligt dyrare och krångligare för FRA att behöva gå till trafikoperatörerna för att få sina data. Men då ska man också minnas att poängen med den här konstruktionen ju faktiskt är att upprätta hinder för FRAs informationsinhämtning, så detta är inte nödvändigtvis en nackdel.
Det här är som sagt ett tankeexperiment. Jag är inte alls säker på att det går att klämma in så här fundamentala förändringar så sent i processen, ens om parterna kunde enas om att det är en acceptabel kompromiss.
Men, som sagt, om huvudproblemet är att FRA har tillgång till hela trafikströmmen så måste det införas restriktioner på vilken trafik myndigheten har tillgång till. Det är elementärt.
tisdag, augusti 12, 2008
"Antiterrorlagen"
Jag avger härmed ett heligt löfte att skrika - eller åtminstone stöna - högt varje gång någon dristar sig till att kalla FRA-lagen "antiterrorlagen", som Per Schlingmann vill.
söndag, augusti 10, 2008
FRA läcker som ett såll, som sagt
Det har de senaste dagarna dykt upp provocerande kommentarer av typen "Ni sprider lögner" från en viss "Tor" på diverse prominenta bloggar, med länkar till Tors egen blogg Global Säkerhet.
Till skillnad från Tors provocerande kommentarer är innehållet på bloggen mycket omsorgsfullt formulerat av någon som så vitt jag kan avgöra verkar ha god insyn i tekniken bakom FRA:s verksamhet.
Jag blir ibland mycket, mycket frustrerad över det tekniska nonsens som sprids av FRA-förespråkare, och jag har all förståelse för att FRA-anställda säkert kan bli precis lika frustrerade emellanåt. De vet ju att de är på den goda sidan och bara vill skydda oss, och gudarna ska veta att inte alla på motståndarsidan har så där riktigt bra argumentation. (Eller ens vanligt hyfs.)
Så är det här månne en FRA-anställd vars tålamod tagit slut? Och får man verkligen gå in i fullt så mycket detaljer om vilken trafik som ska avlyssnas? Eller har FRA till slut anlitat en PR-byrå? Eller är det bara en vanlig kalenderbitare som skaffat sig god insyn i FRA:s verksamhet genom öppna källor?
Kärnan i Tors argumentation, rikedomen på tekniska detaljer till trots, blir ändå bara "Vi vill er bara väl. Lita på oss!". Och det har vi hört förut.
Till skillnad från Tors provocerande kommentarer är innehållet på bloggen mycket omsorgsfullt formulerat av någon som så vitt jag kan avgöra verkar ha god insyn i tekniken bakom FRA:s verksamhet.
Jag blir ibland mycket, mycket frustrerad över det tekniska nonsens som sprids av FRA-förespråkare, och jag har all förståelse för att FRA-anställda säkert kan bli precis lika frustrerade emellanåt. De vet ju att de är på den goda sidan och bara vill skydda oss, och gudarna ska veta att inte alla på motståndarsidan har så där riktigt bra argumentation. (Eller ens vanligt hyfs.)
Så är det här månne en FRA-anställd vars tålamod tagit slut? Och får man verkligen gå in i fullt så mycket detaljer om vilken trafik som ska avlyssnas? Eller har FRA till slut anlitat en PR-byrå? Eller är det bara en vanlig kalenderbitare som skaffat sig god insyn i FRA:s verksamhet genom öppna källor?
Kärnan i Tors argumentation, rikedomen på tekniska detaljer till trots, blir ändå bara "Vi vill er bara väl. Lita på oss!". Och det har vi hört förut.
lördag, augusti 09, 2008
"Staten måste kräva mer av SJ än ekonomisk vinst"
"Som långpendlare har jag gjort misstaget att investera i ett årskort. Det innebär biljettlösa resor, men alltför ofta matchar SJ det med tåglösa och informationslösa resor." skriver Erika Cyrillus på SvD:s Brännpunkt.
Hennes slutsats är "Ägarens, alltså statens, krav på SJ måste omfatta mer än ekonomisk vinst.". Och det har hon ju rätt i.
Hennes slutsats är "Ägarens, alltså statens, krav på SJ måste omfatta mer än ekonomisk vinst.". Och det har hon ju rätt i.
torsdag, augusti 07, 2008
Hallå där
Men alltså. Jag sa ju att ni inte skulle hitta på för mycket dumheter medan jag var bortrest, och så skickar moderaterna ut det här interna meddelandet, där det bland annat står
Rick Falkvinge har demonterat moderatbrevet i sina beståndsdelar och angriper det ur varje tänkbar vinkel, vilket är olyckligt. Det enda Rick åstadkommer med det är att lägga upp några enkla bollar för Staffan Danielsson att smasha hem.
Vi behöver inte krångla till argumentationen. Här har vi själva knäckfrågan, att förespråkarna tror att "den trafik som inte möter sökbegreppen vare sig öppnas eller bearbetas". Låt oss koncentrera oss på det.
Nej, FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen, i enlighet lagstiftningen. Den trafik som inte möter sökbegreppen vare sig öppnas eller bearbetas.Och det är det dummaste jag sett i FRA-frågan på länge. Hur i hela friden skulle FRAs system kunna hitta de meddelanden som möter sökbegreppen utan att bearbeta hela trafikflödet? Har de klärvoyanta datorer?
Rick Falkvinge har demonterat moderatbrevet i sina beståndsdelar och angriper det ur varje tänkbar vinkel, vilket är olyckligt. Det enda Rick åstadkommer med det är att lägga upp några enkla bollar för Staffan Danielsson att smasha hem.
Vi behöver inte krångla till argumentationen. Här har vi själva knäckfrågan, att förespråkarna tror att "den trafik som inte möter sökbegreppen vare sig öppnas eller bearbetas". Låt oss koncentrera oss på det.
onsdag, augusti 06, 2008
Odysseus Nixon
Vi skulle till Abisko, då. Och vi hade massiva mängder bagage och ett 10-månaders spädbarn, så vi skulle göra det så enkelt som möjligt - X2000 till Stockholm och sedan sovkupé hela vägen till Abisko.
Nänänä.
När vi kom till centralstationen i Linköping visade det sig att vårt X2000 skulle bli minst två timmar sent och att det inte fanns någon möjlighet att hinna med vårt nattåg från Stockholm. ¤%"!!#%&! Så i stället fick vi vänta en timme på ett regionaltåg som skulle ta oss upp så att vi skulle hinna med nästa nattåg, som inte går direkt hela vägen. Till slut kunde vi lasta ombord våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn, som vid det laget var hysteriskt av övertrötthet.
I Stockholm fick vi veta att nattåget var helt fullt och att vi skulle få åka med en extrainsatt liggvagn, och att vårt sällskap - fyra vuxna och ett spädbarn - skulle bli inklämda med våra massiva mängder bagage och två okända resenärer i en sexbädds liggkupé, och att vi faktiskt borde vara glada för att komma fram överhuvudtaget. Efter en stunds hetsig diskussion försvann tjejen i kundtjänsten och kom tillbaka efter några minuter med platsbiljetter till två förstaklass sovkupéer som hon lyckats trolla fram. Förvisso bara till Umeå, men ändå.
Vi gick ombord med våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn och lyckades få med oss några pizzabitar från Pizza Hut, vilket var tur, eftersom det bara fanns en kafévagn utan lagad mat i tåget.
Klockan sju nästa morgon kom vi till Vännäs, där vår sovvagn skulle kopplas bort för att gå vidare till Umeå. Vi fick kånka över våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till den extrainsatta liggvagnen, där vi faktiskt fick en kupé för oss själva. Till Boden, för där var det byte. Vi fick lasta över våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till en sittvagn på nästa tåg, som faktiskt lyckades ta oss hela vägen till Abisko. Vi kom fram sex timmar försenade och missade hela första dagen, men fick ändå en väldigt bra vecka. Mer om det en annan gång; det här är trots allt ett gnällinlägg.
I går eftermiddag bar vi ner våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till järnvägsstationen i Abisko. Avgångstiden kom. Avgångstiden passerade. Inget tåg. Inga högtalarutrop. Till slut dök det upp ett lok med två ynka sittvagnar bakom. Tågmästaren kom ut och berättade att våra vagnar stod och väntade i Kiruna och att det skulle komma en buss och hämta upp oss och köra oss dit. ¤%"!!#%&! Så vi bar tillbaka våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till landsvägen där det efter en stund dök upp en buss som vi lastade in oss i. Har ni försökt mata ett 10-månaders spädbarn ombord på en skakande buss?
Efter sisådär 90 minuters resa kom vi till Kiruna, där vi inte lastade in våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn på vagnen som stod och väntade. För den var låst, eftersom den inte var städad än. Och för övrigt hade tåget inget lok, för det lok som skulle användas var det som passerat Abisko, och bussen hade kört om tåget på vägen. Vi fick vänta på perrongen i en dryg timme innan vi blev ombordsläppta, med våra massiva mängder bagage och vårt mycket, mycket trötta spädbarn. Vi kom iväg 1 timme och 25 minuter sent. Jag fick en smörgås till middag, eftersom restaurangvagnen inte fått någon mat ombordlastad.
I förmiddags kom vi till Stockholm, och då hade förseningen växt till två timmar, så vi missade vår anslutning till Linköping. Suck. Tillbaka till kundtjänsten, som gav oss måltidskuponger och biljetter till nästa tåg, som skulle gå 14:15. Vi åt stora mängder pizza på Pizza Hut för kupongerna och bar sedan iväg våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till perrongen i god tid. När klockan började närma sig 14:15 kom det ett meddelande om ändrad avgångstid till 14:25. Och sedan började tiominutersleken. 14:24 ändrades tiden till 14:35. Och sedan 14:45. Nästa Linköpingståg, som vi inte hade biljetter till, körde förbi oss. Avgångstiden ändrades till 14:50. Till 15:10. Vårt tåg försvann från displayerna vid spåret; i stället visades ett Hallsbergståg som skulle gå 15:25. Till slut, strax efter 15:30, kom det ett tåg till spåret bredvid, som vi fick lasta ombord våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn på.
Och så, ett tag efter fem, kom vi till slut hem till Linköping, några timmar försenade och flera år äldre. Ska det vara så här?
Nu ska jag fylla i resegarantiblanketter.
Nänänä.
När vi kom till centralstationen i Linköping visade det sig att vårt X2000 skulle bli minst två timmar sent och att det inte fanns någon möjlighet att hinna med vårt nattåg från Stockholm. ¤%"!!#%&! Så i stället fick vi vänta en timme på ett regionaltåg som skulle ta oss upp så att vi skulle hinna med nästa nattåg, som inte går direkt hela vägen. Till slut kunde vi lasta ombord våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn, som vid det laget var hysteriskt av övertrötthet.
I Stockholm fick vi veta att nattåget var helt fullt och att vi skulle få åka med en extrainsatt liggvagn, och att vårt sällskap - fyra vuxna och ett spädbarn - skulle bli inklämda med våra massiva mängder bagage och två okända resenärer i en sexbädds liggkupé, och att vi faktiskt borde vara glada för att komma fram överhuvudtaget. Efter en stunds hetsig diskussion försvann tjejen i kundtjänsten och kom tillbaka efter några minuter med platsbiljetter till två förstaklass sovkupéer som hon lyckats trolla fram. Förvisso bara till Umeå, men ändå.
Vi gick ombord med våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn och lyckades få med oss några pizzabitar från Pizza Hut, vilket var tur, eftersom det bara fanns en kafévagn utan lagad mat i tåget.
Klockan sju nästa morgon kom vi till Vännäs, där vår sovvagn skulle kopplas bort för att gå vidare till Umeå. Vi fick kånka över våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till den extrainsatta liggvagnen, där vi faktiskt fick en kupé för oss själva. Till Boden, för där var det byte. Vi fick lasta över våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till en sittvagn på nästa tåg, som faktiskt lyckades ta oss hela vägen till Abisko. Vi kom fram sex timmar försenade och missade hela första dagen, men fick ändå en väldigt bra vecka. Mer om det en annan gång; det här är trots allt ett gnällinlägg.
I går eftermiddag bar vi ner våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till järnvägsstationen i Abisko. Avgångstiden kom. Avgångstiden passerade. Inget tåg. Inga högtalarutrop. Till slut dök det upp ett lok med två ynka sittvagnar bakom. Tågmästaren kom ut och berättade att våra vagnar stod och väntade i Kiruna och att det skulle komma en buss och hämta upp oss och köra oss dit. ¤%"!!#%&! Så vi bar tillbaka våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till landsvägen där det efter en stund dök upp en buss som vi lastade in oss i. Har ni försökt mata ett 10-månaders spädbarn ombord på en skakande buss?
Efter sisådär 90 minuters resa kom vi till Kiruna, där vi inte lastade in våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn på vagnen som stod och väntade. För den var låst, eftersom den inte var städad än. Och för övrigt hade tåget inget lok, för det lok som skulle användas var det som passerat Abisko, och bussen hade kört om tåget på vägen. Vi fick vänta på perrongen i en dryg timme innan vi blev ombordsläppta, med våra massiva mängder bagage och vårt mycket, mycket trötta spädbarn. Vi kom iväg 1 timme och 25 minuter sent. Jag fick en smörgås till middag, eftersom restaurangvagnen inte fått någon mat ombordlastad.
I förmiddags kom vi till Stockholm, och då hade förseningen växt till två timmar, så vi missade vår anslutning till Linköping. Suck. Tillbaka till kundtjänsten, som gav oss måltidskuponger och biljetter till nästa tåg, som skulle gå 14:15. Vi åt stora mängder pizza på Pizza Hut för kupongerna och bar sedan iväg våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn till perrongen i god tid. När klockan började närma sig 14:15 kom det ett meddelande om ändrad avgångstid till 14:25. Och sedan började tiominutersleken. 14:24 ändrades tiden till 14:35. Och sedan 14:45. Nästa Linköpingståg, som vi inte hade biljetter till, körde förbi oss. Avgångstiden ändrades till 14:50. Till 15:10. Vårt tåg försvann från displayerna vid spåret; i stället visades ett Hallsbergståg som skulle gå 15:25. Till slut, strax efter 15:30, kom det ett tåg till spåret bredvid, som vi fick lasta ombord våra massiva mängder bagage och vårt 10-månaders spädbarn på.
Och så, ett tag efter fem, kom vi till slut hem till Linköping, några timmar försenade och flera år äldre. Ska det vara så här?
Nu ska jag fylla i resegarantiblanketter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)